På grund av efterfrågan har jag blivit ombedd att fortsätta blogga om vad som händer i min vardag efter det att min bästa kompis och familjemedlem Albin har lämnat detta jordelivet. Det händer inte mycket i mitt liv numera men jag ska göra mitt bästa...
Jag ska börja med en presentation av mig och vad som har hänt i stora drag under mitt nu 16,5 år långa liv hos matte.
Jag heter Iris och är en röd huskatt. Jag föddes den 31 mars 2008 på Båtsmans kennel i Norrtälje. Kenneln hade uppfödning av stora Sankt Bernhardshundar.
Matte köpte mig som kille men det visade sig senare när hon skulle hämta mig vid 12 veckors ålder att jag var en tjej. Hon ville ha en röd katt och jag var den enda röda katten i kullen, så jag fick följa med henne hem. En resa med både buss och pendeltåg. Matte bodde i Nynäshamn på den tiden...
Hemma hos matte fanns katten Balder. Tyvärr dog han av svår leversjukdom senare samma år. Han blev bara tre år och två månader gammal. Balder var en korsning mellan perser/angora. Det var en busig katt, en ängel och terrorist i samma kropp, enligt matte. Ja, han var mycket speciell...
Matte tyckte senare att jag skulle få en ny kattkompis, så hon köpte Leo en yngre bror till Balder. Han var ett halvår yngre än mig. Visst kom vi bra överens men jag hade mer umgänge med hundarna som fanns hos oss då.
Leo drabbades först av anorexia, så matte fick tvångsmata honom med specialkost. Ett par år senare fick han svårbehandlad diabetes. Han somnade in i oktober 2020, 12 år gammal
Under dessa år har jag även överlevt många hundar som funnits i vår familj...
Här följer en kort presentation av dem alla....
Jacinto, spansk gatuhund och korsning mellan podenco ibicenco/schäferen och Eros, irländsk röd setter fanns hos matte när jag kom till henne.
Eros var en jättesnäll och mycket rolig hund. Man fick göra vad man ville med honom...Tyvärr led han av svåra allergier. Han somnade in år 2011 pga cancer i magen...
Jacinto var också en snäll och dessutom en mycket klok hund. Han accepterade oss katter men det var ingen hund som vi lekte med. Han lämnade jordelivet år 2012, 10 år gammal, också av cancer. Eros bortgång tog hårt på honom...
Yana, en Sankt Bernhardstik kom in i familjen. Henne gillade jag inte alls även om hon inte hade gjort mig något ont utan enligt matte var en otroligt snäll, lekfull och charmig tik. Jag visade mitt missnöje med att dagligen kissa i Yanas biabädd. Matte misstänker att mitt missnöje berodde på att Yana var tik för hon hade bara haft hanhundar tidigare. Någon annan förklaring kan hon inte hitta. Yana blev inte heller gammal utan bara åtta månader pga medfött hjärtfel. Visst var det trist men jag saknade henne inte speciellt mycket
Matte skaffade då Hero, också en Sankt Bernhardshund. Hon hade ju haft flera hundar av den rasen tidigare. Han blev dock också bara åtta månader gammal. Han drabbades av en hjärntumör som gav honom ett mycket aggressivt beteende emellanåt, framförallt mot främmande människor...
Nästa hund som införskaffades var Casper, en irländsk röd settervalp, född 2013. Snacka om att vara livlig och energisk. Han jagade ofta mig så att jag fick hoppa upp på matbordet för att ta skydd. De gånger han fick tag i mig, tog han tag med munnen över min rygg och ruskade om mig. Han var inte elak utan tyckte bara att det var roligt. Det tyckte inte jag...Detta hände så gott som dagligen...
Matte gav sig inte trots att hon hade haft otur med Sankt Bernhardshundarna. Hon blev tillfrågad och tog hand om Vera som behövde ett nytt hem, 2 år gammal. Henne gillade jag jättemycket. Hon var jättesnäll.
När Vera var hemma igen fick hon ha på sig Robbans DIF-tröja för att skydda operationssåren och det hade hon ingenting emot...
Tyvärr hände en olyckshändelse under påsken 2013. Vi vet inte riktigt hur det gick till men troligen har Casper kommit rusande in i rummet, kanat och fastnat med benet under en låg möbel och bröt därmed benet mycket illa. Han hade brutit fyra ben och dessutom var handloven för lös. Han skulle hållas i stillhet i sex månader. Han fick alltid hållas kopplad eller vara i en bur...En mycket stor utmaning för både matte och en mycket livlig settervalp
Daglig hjärngympa var det som gällde...
Tyvärr läkte aldrig hans ben ordentligt så han fick senare somna in vid drygt fem månaders ålder...
Vera blev aldrig frisk efter livmoder-/bukhinneinflammationen utan hade nu drabbats av cancer också. Den spred sig aggressivt i hela kroppen. Hon somnade in senare under år 2013. Henne sörjde jag mycket....
Då kom Caspers bror Sigge som hade blivit kvar hos uppfödaren, in i våra liv och han var lika godmodig men också energisk som sin bror. Det blev nya jakter och omskakningar av mig. De jagade aldrig Leo men den katten ingav så stor respekt så de vågade väl inte...
Sigge blev inte heller gammal utan endast åtta månader han också. Han drabbades av tumör i ena binjuren och dessutom hade han grava höftledsfel.
Becka 2013 på hundhägnet i Rumänien
Nu hade matte fått nog av renrasiga hundar och deras sjukdomsproblem. Hon hittade Becka på Hundhjälpens hemsida och adopterade henne. Becka kom den 1 december 2013 med ett starkt försenat flyg pga snöstorm till Arlanda.
Både Leo och jag undrade först vad det var för hund som dök upp mitt i natten?
Becka gjorde sig hemmastadd på en gång och jag blev genast förtjust i denna mycket lugna och kloka hund. Leo var mer tillbakadragen och försiktig men ju längre tiden gick insåg även han att Becka var helt ofarlig...
Becka hade aldrig varit sjuk när hon plötsligt drabbades av akut aggressiv lymfkörtelcancer och somnade in 23 maj 2023. Hon skulle fylla 13 år några månader senare. Jag saknar henne jättemycket...
Ett år och tre månader efter det att Becka kom till oss, adopterade matte Albin. Det var inte alls meningen att matte skulle ha någon mer hund men blev tillfrågad då familjen som hade tingat honom drog sig ur precis när han skulle resa till Sverige. Han kom från samma hundhägn som Becka.
Han var född på gatan och hamnade i hundhägnet vid åtta veckors ålder tillsammans med sin mamma och två bröder. De är alla i hundhimlen nu. Albin blev kvar i hägnet i tre hela år. Han blev troligen mobbad av andra hundar för han har varit mycket osäker mot hundar under hela sin levnad.
Jag glömmer aldrig när han kom till oss. Han var jätterädd för precis allting. Det första han gjorde var att han bet mig hårt så att det gick hål. Ja, jag fick skylla mig själv som var så nyfiken och närgången. Leo var klokare och höll sig på behörigt avstånd lång tid framöver.
Eftersom jag är orädd och nyfiken och tidigare hade behandlats vårdslöst av settrarna så blev jag inte rädd för honom för jag märkte att det innerst inne var en snäll men mycket osäker hund. Vi blev snabbt bästa kompisar...
Albin som hade hållit sig fysiskt frisk under alla år drabbades av demens, en smygande sjukdom som eskalerade snabbt den senaste tiden. Han mådde mycket dåligt och somnade lugnt och stilla in i söndags den 13 oktober 2024 på Strömsholms djursjukhus.
Albin blev 12 år och nio månader gammal. Han efterlämnar sig en mycket stor saknad och tomhet...
Till minne av alla mina kompisar och tidigare familjemedlemmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar